Friday, November 9, 2012

Övning 3 Dialog Bil 19-10


Här kommer övning 3
Dialog, denna satt hårt inne kan jag säga, blev klar i 11:e timmen och där med 2 veckor för sent...
Jag började skriva denna övning med "talstreck" och testade sedan kursivt. Men inget funkade och det blev extremt rörigt. Lösningen kom när jag läste en av Andres texter där han använt sig av citattecken. Det var den förlösande punkten för mig och det som hjälpte mig att komma igång.

Övning 4 kommer med stor sannolikhet bli en fortsättning på denna.

Bil 19-10

”Hörde du att det var en pundare som bet en kärring på plattan igår?”
”Ja, dom snackade om det på utsättningen blev ganska stora skador. Eriksson var tydligen där och hämtade in busen, kärringen körde dom till SöS.”
”Ja vafan, vad är det som händer? Jag menar först pundare vid Mynttorget som snetände och attackerade den där gubben, han med rullatorn och nu det här. Två snetändningar på lika många dagar.”
”Mm, jo, dom har väl fått någe fultjack. Kan det inte bli lite kallare så det fryser till, så vi blir av med lite skit.”
”Ja fan som för ett par år sedan. Det var ju bara att gå runt och bryta loss kräken ur kulvertarna, som fiskpinnar.”
”Blomman, kommer du ihåg den fan i Farsta vid tuben som vi fick spetta loss ur isen. Han låg ju och dog mitt i pölen efter översvämningen.”
”Ja fan vilket skitgöra, han kunde väl fan ha fått legat till våren, men då hade väl Aftonbladet gått i omloppsbana.”
”Men det är ju bara November så det hinner nog frysa på lite.”
”Ja vi kan ju alltid hoppas.”

”Blomberg, Asp, men för i helvete har inte ni åkt ännu, är så här vi låter skattepengarna jobba?”
”Hahahaha, det vet du, Löfving, den fan, gör nog mindre än vi för sina pengar.”
”Asp, greppa grejerna så vi kan sticka ut och göra några pinnar idag också. Löfving måste ju kunna visa att han gör skäl för sina pengar…”
”Blomberg ta en sväng förbi Idemalm, han behöver få en film upphämtad På SEB vid Sergel.”
”Gott, vi ses”

”Fan en jävla springsjas är vad man är. Den där jävla Bogge kan hämta sin film själv. Men dum gör som tokig säger.”
”Asp kollar du med Botswanabogge, vem som har filmen på SEB.”
”Botswanabogge?, är det negern nere repan du snackar om eller, han jobbar ju fan på Samhall.”
”Nej, du vet han stora killen, Bogdan Idemalm. Han som spöade på hustrumisshandlarna i arresten förra veckan.”
”Ah den fan, han är läskig på riktigt. Tur att han är i firman och inte på andra sidan. Jag såg snubben han randade upp eller vad som var kvar. Han var ju fan randig som en polkagris.”
”Ja vafan, men han fick säkert vad han förtjänade.”
”Du Blomman, jag gittar ner och snackar med Botswanabogge, så se vi nere i garaget, hoppas vi inte får 19 10 bara det var ett jävla fyllo som spydde ner den i helgen luktar satan.”

”Men vafan inte 19 10 sa jag ju.”
”Lugnt den är recondad som ny serrö, snackade med Pelle på mek han sa dom att bytte säten i den”
”Så snackade du med Idemalm?”
”Ja, han såg helt förstörd ut.”
”Jaså, vadårå?”
”Han hade tydligen varit på SÖS i går kväll. Det var en patient som löpte amok inne på akuten. Tydligen helt galen. Dom pepprade ner henne med sprayen. Men det slutade med brottningsmatch i stället innan dom fick ner henne. Hon reagerade inte ens på den där billiga skitsprayen vi får ut.”
”Billigt skit ja, det var likadant med pundarn på Mynttorget!”
”Mm kärringen ligger tydligen bältad nu, på psyket, hon hade visst bitit ett par ur personalen på SöS.”
”SEB vid Sergels torg först då eller?”
”Mm, det blir väl enklast, så mot Grytet då!”

”19 10, från tre-noll, kom!”
”19 10, Blomberg lyssnar, kom.”
”19 10, från tre-noll åk omedelbart upp till St Görans sjukhus akutintaget, pågående slagsmål.”

”Aps, hörde du det där, LKC vill ha oss till St Göran.
”Blir nog inga filmer för Idemalm i dag!”
”Ja, vi skulle ha suttit kvar och fikat en stund till, så hade vi sluppit den här skiten.”

”Samtliga bilar område 01, skottlossning vid Södersjukhuset”

”Tre-noll, detta är 19 10, prio på SöS kontra St Göran frågas.”
”19 10, Prio på SöS, jag repeterar Prio på SöS.”
”Tre-noll, vi åker mot Sös, har ni en adress?”
”19 10, Marmorgatan åk mot Kapellet.”
”Tre-noll, har du ett gatunummer på Marmorgatan?”
”19 10, adressen är Bårhuset.”

Monday, November 5, 2012

Jag kliver in i ett rum det är mörkt.


Jag har tagit steget och börjat på en kurs på Folkuniversitetet, "Att skriva skräck" lärare för denna kurs är Anders Fager, han har bland annat skrivit "Samlade Svenska myter" och "Jag såg henne i dag i receptionen"
Länkar adlibris:
Samlade svenska kulter

Så jag tänkte sticka ut hakan lite och publicera min första novell sedan mitten på 90 talet.
Här följer en av övningarna i kursen. uppgiften var att beskriva ett rum.

Lämna gärna en kommentar.

Jag kliver in i ett rum, det är mörkt.

Jag står alldeles stilla, väntar på att ögognen skall anpassa sig. Men det är bäcksvart, det finns inget ljus att anpassa ögonen till, bara mörker. Jag sträcker ut en hand framför mig och vänder mig helt om. Tar ett steg framåt, trevar med handen framför mig för att hitta dörren. Men jag famlar i det tomma mörkret, ingen dörr, ingen vägg, ingenting. Tar ett steg till, ett till och ytterligare ett. Men fortfarande inget.

Paniken kommer smygande.

Jag tvingar mig själv att hålla andan ett par sekunder och blunda. Inser efter ett par sekunders blundande, med ett litet skratt. Det spelar ju ingen roll om jag blundar eller inte det är ju likförbannat mörkt som i graven. Paniken kurar ihop sig i bakhuvudet, den försvinner inte men den är inte lika påtaglig som nyss. Jag andas i alla fall som jag fått lära mig av min psykolog, in genom näsan och ut genom munnen. Det lugnar mig.

Jag ropar ”Hallå”, ett rop som känns väldigt svagt och vekt, helt utan styrka. Jag tar ett nytt, djupt, andetag och den här gången tar jag i från magen för att ge kraft åt ljudet, ”HALLÅ”. Det är som om jag aldrig ropat, som om mörkret bara slukat ljudet. Jag tar upp min hand mot ansiktet och drar handen från pannan ner över ansiktet, försöker få paniken under kontroll och krypa ihop i bakhuvudet igen. Det är inget att vara rädd för det är ju bara mörker. Mörker är inget farligt. Det som döljer sig i mörkret som är farligt.

Jag sätter mig ner på golvet för att samla tankarna, golvet känns behagligt, varken varmt eller kallt, som om det inte hade någon temperatur utan att det bara var där.

En stöt far genom min kropp, ett blixtrande ljus bländar mig, jag hör upphetsade röster.
-   ”Undan klart”.

En ny stöt och en blixt far förbi i mina ögon. Golvet är där, det är inte hårt, det bara är där.

– Mobilen -, jag har en mobil i fickan, jag ställer mig upp igen för att komma åt mobilen. Med darrande händer plockar jag upp den ur fickan. Den är sval och slät, jag känner över kanten för att hitta onknappen. Med darriga fingrar fingrar fumlar jag med telefonen, som en en tvål slinter telefonen ur min min hand.

Tystnaden är total, det förväntade uteblir, jag hör inte telefonen träffa golvet

-Undan, klart, blixten träffar mig i huvudet.

Jag lägger mig ner på golvet och börjar känna mig fram efter mobilen. Metodiskt, känner golvet under mina händer det är slätt och tomt. Inte ett spår efter mobilen, inte en ojämnhet inte ens ett gruskorn, ingen telefon.

Paniken i bakhuvudet växer och reser sig. jag reser mig upp och börjar springa. Springer tills luften bränner i lungorna, och svalget fylls av panik och frukosten, kastar mig framåt på alla fyra och frukosten kommer farande ur min mage. Allt jag hör är ljudet av min kropp som i ångest gör sig av med frukosten. Jag torkar mig om munnen mot jackarmen. Den sötsliskiga doften från mina uppkastningar, finns inte. Jag känner på golvet framför mig, inte ett spår av min uppkasningar. Golvet är där, slätt och rent, jag känner heller inte den fadda smaken av kräks i munnen. Jag inser att jag inte känner något, vare sig lukt eller smak av det som var. Luktar på min jacka, doftlöst.

-   Hallå, hallå, sluta nu det är inte kul längre.
Jag skriker tills min röst inte bär längre, men mina rop når knappt mina egna öron, mörkret är kompakt. Jag ligger på golvet på den platsen där mina spyor borde vara, men inget, kroppen skakar av snyftningar och panik river i mig.

Bara mörker, allt är bara mörker.

Försöker samla mig, återfår sakta kontrollen över min kropp och mitt sinne.

En blixt, smärta, ljus, röster.

”Undan klart, släpp”, ljuden ekar över mitt huvud.
I taket hänger en stark lampa, ett par ögon tittar ner i mina ovanför ett munskydd.
-   Pass på, hon kommer tillbaka.
Kroppen skriker av smärta, jag försöker orientera mig. Var är mörkret?

Kroppen skakar, men det är mörkt, - kan det vara tryggt? - Jag samlar mig och sätter mig upp.

Torkar tårarna mot mina bara armar och reser mig upp. En ljuskägal på avstånd, sveper fram och tillbaka. Ett klart ljus. Den kalla regnblöta asfalten chockar mina fotsulor. Ljuset kommer närmare jag kan skönja två ljuskäglor. Det träffar mig hårt. Kall metall slår in i min kropp, jag känner hur jag slungas upp i luften, ser mig själv landa som en hög på vägbanan. Doften av blöt jord och den metalliska smaken av blod fyller mina sinnen. Varmt blod rinner från min panna och ner i mina ögon.

Ljuset blir rött, rött blir svart.

Lyckas äntligen trycka ner paniken, djupa andetag, reser mig upp tar ett steg mot ljuset. Ett sorl av röster fyller mörkret, min röst, bekanta röster.

Varmt, tryggt, ljust.

Vänder mig och tittar ner i ett rum, en kropp ligger utslängd på en brits, slangar, blod, kompresser. Runt britsen står sjukhuspersonal klädda i vitt och grönt, alla har tagit ett steg tillbaka, händerna hänger ut med deras sidor. Allas blickar är fästa på en liten monitor, ett monotont pipande ljud ligger i rummet. En kvinna, i ljust hår, för handen över mina ögon och sluter dem.

Jag kliver in i ett rum, det är ljust.