Wednesday, November 13, 2013

Moment 22

Malva satt i den stora vinröd soffa. Hon tittade ut över dansgolvet. Det kokade av kroppar som rörde sig i takt med musiken. Men för henne var det bara ett stumt hoppande. Ett spektakel. Hon förstod det inte.

Ett runt föremål, stort som en knuten näve, kom studsande över golvet. Hon följde det med blicken. Hon tittade på Loke. Han hade också sett det. Båda två kastade sig över den vinröda soffryggen. Deras gemensamma tyngd fick soffan att välta. Precis innan den tippade över sin egen tyngdpunkt såg Loke hur föremålet stannade mitt på dansgolvet. En kille med bar överkropp och ett stort blont hår böjde sig ner för att ta upp det. 

Samtidigt som det gick upp för honom vad han hade i handen. Exploderade granaten.

Chockvågen i sig var tillräckligt för att slita sönder honom helt. Utredarna skulle senare aldrig lyckas identifiera honom. Han upphörde att existera där och då. Hans kropp tog upp en del av splittret. Men inte tillräckligt. Även de som stod närmast honom sargades till oigenkännlighet. Tryckvågen expanderade genom rummet. Tätt följt av splittret. När det nådde den välta soffan hade kropparna framför tagit upp det mesta av det. Botten på soffan tog upp resten. 

Loke låg över en tjej han tecknat med tidigare på kvällen. Han hade varit förvånad över att hon kunde teckenspråk. Hon tittade skrämt på honom. Hennes kropp hade inte förstått ännu. Deras handlade hade just räddat hennes liv även om hon inte skulle inse det förrän långt senare. Hon var just nu alldeles för upptagen med sin skräck. Kroppen skulle snart hinna ikapp. Hennes fötter som hängt kvar över soffkanten när den välte, var perforerats av splitter från explosionen. Metall, glassplitter och en del av en käke med en hörntand hade slitit sönder hennes fötter. Malva och Loke reste sig. Chocken låg över rummet. Ingen av dem kunde höra den öronbedövande tystnade. Båda drog sina pistoler samtidigt. Dammet som explosionen rivit upp stack i deras lungor. Det som nyss dofta svett, upphetsning och förväntan rev nu i deras halsar. 

Ytterligare en granat kom studsande. Malva och Loke tog åter skydd bakom soffan. Båda räknade de.
”Ettusen!” Loke tittade på henne. Flykt.
”Tvåtusen!” Han visste att dom dröjt för länge. Blivit för bekväma. Han borde vetat bättre. Hoppen lämnade spår och för varje hopp ökade risken att ett mönster skulle bildas. Mönster hittades alltid.
Det var ett moment 22. Stannade man så hittades man till slut. Hoppade man hittades man. 
”Tretusen!” Granaten briserade.  
Malva var först upp efter explosionen. Hon lyckades, i dammet, urskilja en gestalt som kom stormande mot henne. Hennes två första skott slog in i bröstet på den anstormande. Han föll bakåt. Efter honom kom tre till. Lokes och Malvas pistoler jobbade som tillsammans. Samövade.

Loke tittade på tjejen i soffan. Han såg hennes skrik. Hennes kropp hade kommit ikapp. Han lät henne vara. Högläge. Det fanns inget han skulle kunna gör för henne, i alla fall. Chocken och högläget skulle rädda henne.  
”Förlåt.” Det var allt han kom sig för att teckna innan han sprang.
”Vi måste gå nu.” Tecknade Malva. 
”Vänta!” var det svar hon fick. Han tittade ut i lokalen. Fanns det fler? En sak var säker minutsnutarna hade underskatta dem. Det skulle aldrig hända igen. Han tittade inte på vad hon skrev i skiftaren, han bara följde med. Han visste knappt när dom befann sig nu. Och det var oväsentligt vart och när dom hamnade sedan.  

Det var dags att hoppa igen.

No comments:

Post a Comment